Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) (Svenska)
Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) grundades i april 1960 av ungdomar som ägnar sig åt icke-våldsam, direkt action taktik. Även om Martin Luther King, Jr. och andra hade hoppats att SNCC skulle fungera som ungdomsflygeln för Southern Christian Leadership Conference (SCLC), förblev studenterna starkt oberoende av King och SCLC och genererade sina egna projekt och strategier. Även om ideologiska skillnader så småningom ledde till att SNCC och SCLC var i strid, arbetade de två organisationerna sida vid sida under medborgarrättsrörelsens tidiga år.
Idén till en lokalt baserad, studentdriven organisation var tänkt. när Ella Baker, en veteranarrangör för medborgerliga rättigheter och SCLC-tjänsteman, bjöd in svarta högskolestudenter som hade deltagit i tidiga 1960-sammanträden till en samling i april 1960 vid Shaw University i Raleigh, North Carolina. Baker uppmuntrade de mer än 200 studentdeltagarna att förbli autonoma snarare än att ansluta sig till SCLC eller någon av de andra befintliga medborgerliga grupperna. King utfärdade ett pressmeddelande den första dagen av konferensen och karakteriserade tiden som ”en era av offensiva förtryckade folks sida” (Papers 5: 426). Han uppmanade studenterna att bilda ”någon form av fortgående organisation” och ”att gräva djupare in i icke-våldsfilosofin”, råd: ”Vårt slutgiltiga slut måste vara skapandet av det älskade samhället” (Papers 5: 427).
Vid Raleigh-konferensen var studenterna generellt ovilliga. för att kompromissa med sina lokala protestgruppers oberoende och röstade för att bara inrätta ett tillfälligt samordnande organ. Vanderbilt University teologistudent James Lawson, vars workshops om icke-våldsamma direkta handlingar fungerade som en träningsplats för många av Nashvilles studentprotestanter, utarbetade ett organisatoriskt uttalande om syfte som återspeglade det starka engagemanget för gandhisk icke-våld som präglade SNCC: s tidiga år: ”Vi bekräftar filosofiska eller religiösa idealet för icke-våld som grunden för vårt syfte, förutsättningen för vår tro och sättet för vår handling. Icke-våld som det växer från judisk-kristna traditioner söker en social rättvisa ordning genomsyrad av kärlek ”(Lawson, 17 april I maj 1960 bildades gruppen som en permanent organisation och Fiskuniversitetsstudenten Marion Barry valdes till SNCC: s första ordförande.
SNCC: s framväxt som en styrka i den södra medborgerliga rörelsen kom till stor del genom medverkan av studenter i 1961 Freedom Rides, designade för att testa ett högsta domstolsbeslut från 1960 som förklarade segregering i interstatliga resefaciliteter elever är författningsstridig. Kongressen för rasjämlikhet sponsrade ursprungligen Freedom Rides som började i maj 1961, men segregationister attackerade ondskat ryttare som reser genom Alabama. Studenter från Nashville, under ledning av Diane Nash, beslutade att avsluta åkattraktionerna. När den nya gruppen av frihetsryttare visade sin beslutsamhet att fortsätta åkarna till Mississippi, gick andra studenter med i rörelsen.
När Interstate Commerce Commission började verkställa det härskande mandatet om likabehandling vid interstatliga resor i november 1961 , SNCC var nedsänkt i väljarregistreringsinsatser i McComb, Mississippi, och en desegregationskampanj i Albany, Georgia, känd som Albany Movement. King och SCLC gick senare med SNCC i Albany, men spänningar uppstod mellan de två medborgerliga grupperna. Albany-ansträngningen, även om den gav några konkreta vinster, var en viktig utvecklingsplats för SNCC.
I augusti 1963 i Washington för arbetstillfällen och frihet var SNCC-ordförande John Lewis en av de planerade att tala. Han avsåg att kritisera John F. Kennedys föreslagna lagstiftning om medborgerliga rättigheter som ”för lite och för sent” och att hänvisa till rörelsen som ”en allvarlig revolution” (Lewis, 28 augusti 1963). Lewis mildrade tonen i det tal som hölls för att blidka A. Philip Randolph och andra marscharrangörer, men förblev övertygad om att SNCC hade ”stora reservationer” angående Kennedys föreslagna civilrättslagstiftning (Carson, 94). Han varnade sin publik: ”Vi vill frihet och vi vill ha det nu ”(Carson, 95).
1961 flyttade arrangören Bob Moses till Jackson, Mississippi, och började organisera unga Mississippi-invånare. Moses, som var fast engagerad i icke-hierarkisk gräsrotsorganisation, gick med i SNCC-personalen och blev väljarregistreringschef för Mississippis Council of Federated Organisations året därpå.Han stötte på avsevärt motstånd mot medborgerliga reformer, men Mississippis väljarregistreringsinsats skapade förutsättningar för rasreform genom att sammanföra tre viktiga grupper: dynamiska och beslutsamma SNCC-fältsekreterare, inflytelserika regionala och lokala medborgerliga ledare från Mississippi och vita studentvolontärer deltog i ”Freedom Vote” -mockvalet i oktober 1963 och Freedom Summer (1964). I början av 1964 stödde SNCC bildandet av Mississippi Freedom Democratic Party i ett försök att utmana legitimiteten för statens helt vita demokratiska parti.
De rösträttsdemonstrationer som inleddes 1965 i Selma, Alabama, utlöste alltmer bittra ideologiska debatter inom SNCC, eftersom vissa arbetare öppet utmanade gruppens tidigare engagemang för icke-våldsamma taktik och dess vilja att tillåta deltagande av vita aktivister. Distraherad av sådana splittrande frågor, de dagliga behoven för gruppens pågående projekt su lyssnade. I många Deep South-samhällen, där SNCC en gång hade fått stort svart stöd, avtog gruppens inflytande. Ändå, efter Selma till Montgomery-marsch, gick Stokely Carmichael och andra SNCC-arrangörer in på landsbygden mellan Selma och Montgomery och hjälpte svarta invånare att lansera den svarta Lowndes County Freedom Organization, senare känd som Black Panther Party. Under tiden etablerade flera SNCC-arbetare begynnande organiserande insatser i flyktiga urbana svarta ghetton.
I maj 1966 började en ny etapp i SNCC: s historia med Carmichaels val till ordförande. Eftersom Carmichael identifierade sig med trenden från icke-våld och interracialt samarbete komprometterade hans val SNCC: s relationer med mer måttliga medborgerliga grupper och många av dess vita anhängare. Under månaden efter valet uttryckte Carmichael offentligt SNCC: s nya politiska inriktning när han började efterkalla ”Black Power” under en rösträtt genom Mississippi. Den nationella exponeringen av Carmichaels Black Power-tal ledde till ökad beröm för SNCC, men gruppen förblev internt. delat över dess framtida inriktning. King svarade direkt på Carmichaels och SNCC: s överklagande av Black Power i sin bok 1967, Where Do We Go from Here: Chaos or Community? King hävdade att ”effektiv politisk makt för negrar inte kan komma genom separatism” (King, 48). Motsatt exklusivt stöd från svarta valkandidater fortsatte King: ”SNCC-anställda är i högsta grad korrekta när de påpekar att det i Lowndes County, Alabama, inte finns några vita liberaler eller moderater och ingen möjlighet för samarbete mellan raserna för närvarande. Men Lowndes County-upplevelsen kan inte göras till en mätstav för hela Amerika ”(King, 49).
Även efter avskedandet av en grupp SNCC: s Atlanta-fältarbetare som efterlyste uteslutning av vita, organisationen försvagades av fortsatta interna konflikter och externa attacker, tillsammans med en förlust av nordligt ekonomiskt stöd. Valet i juni 1967 av H. ”Rap” Brown som SNCC: s nya ordförande var tänkt att minska kontroversen kring gruppen. Brown uppmuntrade emellertid krigföring bland svarta i städerna och snart skadade en federal kampanj mot svart militans allvarligt SNCC: s förmåga att upprätthålla sina organiserande insatser. SNCC blev ett mål för Counterintelligence Program (COINTELPRO) från Federal Bureau of Investigation (FBI) i ett samordnat försök på alla regeringsnivåer för att krossa svart militans genom både öppna och dolda medel.
Det spontana urbana uppror som följde på mordet på King i april 1968 indikerade en hög nivå av svart missnöje. Men då hade SNCC liten förmåga att mobilisera en effektiv politisk kraft. Dess mest dedikerade samhällsorganisatörer hade lämnat organisationen, som bytte namn till Student National Coordinating Committee. Även om enskilda SNCC-aktivister spelade viktiga roller i politiken under 1968 och många av de kontroversiella idéerna som en gång hade definierat SNCC: s radikalism hade blivit allmänt accepterade bland afroamerikaner, upplöstes organisationen. I slutet av decenniet avbröts FBI-övervakningen av SNCC: s återstående kontor på grund av bristande aktivitet.