John Fogerty: On” Proud Mary ”50 Years On (Svenska)

Han är en ödmjuk kille, och som andra kända låtskrivare, extremt självkritisk. Även när han hyllas för sina decennier av bra låtskrivning, måste han sprida det lite.
”Några av mina låtar är riktigt bra,” sa han. ”Men jag har min del av saker som jag kanske inte skulle ha fått släppa.” Det är en återspegling av hur viktiga sånger är för honom. Att han känner lika mycket ont om de som han kände blev bristfällig, som han är stolt över de som är så kända att de är inblandade i vår kultur.
Men när det gäller dessa – låtar som är moderna standarder – går han inte för falsk ödmjukhet. Som alla låtskrivare vet han vad som är obestridligt. Och ”Proud Mary” är verkligen det. Ostridigt.
Han skrev det för mer än 50 år sedan nu. Efter många år, som han berättar, om att skriva låtar. Men aldrig en sådan. Det var den första singeln från Creedence Clearwaters andra album, Bayou Country, och blev en hit.
Det spelades in igen som 1971 av Ike & Tina Turner, som utvidgade det i många riktningar. Fogerty hade aldrig hört deras version, som börjar långsamt och sedan blir allvarligt funky, tills den släpptes. Han var mycket nöjd med den.
Alla dessa år senare är låten i antingen inkarnationen, eller i många liveframställningar han gör, lika kraftfull som någonsin. Den byggdes för att hålla. Även om han hade skrivit låtar sedan han var liten var det, sade han, hans första riktiga sång, den första som han kände verkligen var viktig. Och han hade rätt.
Efter att ha delat ursprunget av det frågade jag honom hur han kommer till den plats där något sådant kommer igenom. Det är en av de frågor som ställs utan att någonsin veta om det kommer att bli något svar. Ibland gör de det inte. Men inte Fogerty, som med stor passion öppnade sig för detta mest känsliga men dynamiska inslag i denna låtskrivningsprocess.

JOHN FOGERTY: Ibland tänker jag på det ögonblicket då låtskrivningen verkligen började för mig. Det var med ”Proud Mary.”
Jag minns särskilt att jag skrev ”Proud Mary” eftersom jag aldrig hade gjort det förut. Jag hade skrivit låtar, men de var alltid vanliga. Jag var van vid det, från ungefär en åttaåring. Jag skulle ”Hej! Jag har gjort en låt!” Men jag skulle alltid veta att det inte var särskilt bra.

Tiden gick och även som tonåring blev jag lite bättre men jag visste alltid att det inte stämde överens med människor som Lennon & McCartney eller Leiber & Stoller eller Irving Berlin eller Harold Arlen. Några av de underbara sångerna genom historien. Och du inser det, men du är bara en barn! Jag lärde mig. Som en ung idrottare.

Fram till den underbara eftermiddagen när ”Proud Mary” hände. Och jag blev bara blåst. Jag var verkligen chockad. Jag tänkte, ”Herregud, det här är riktigt bra!”

Det som hände spelade ut under en period av flera månader. Jag bestämde mig för att samla det och vara professionell och bli lite mer organiserad. Så jag gick igenom den energin att gå ut och köpa ett litet bindemedel och lägga papper i det och ta med det hem och säga ”Det här är min sångbok!”

Och mitt första inträde i det var en titel. ”Stolt Mary.” Jag visste inte vad det var.

Månader och månader senare, på bron för den här saken som kommer ut ur jag, jag gick tillbaka till min bok och tittade på den första posten och insåg sedan, det är det! Det handlar om en båt!

Och det var då den låten kom ihop, och det var min första riktigt bra sång. Jag tittade på den processen som om det var en osynlig väg jag var på. Jag kunde inte veta det. Och sedan föll så många saker på plats; det blev min första stora singel.

Jag var verkligen förvånar mig över det, för jag hade inte gjort det ännu och jag hade inte gått tillräckligt med tid för att ens kunna absorbera det ännu. Och sedan för en ganska liten strimma där, i flera år, skrev jag flera låtar.
I Jag säger detta med all ödmjukhet. Tänk inte att jag försöker skryta. Det är ett så anmärkningsvärt sätt att känna att detta precis kom ut av mig. Det är lite skrämmande. Du är typ av rädd.

Du arbetar på låten tills du får rätt, oavsett vad du behöver göra. Och sedan tar du en stor suck av lättnad i slutet och andas ut. Och du tänker, ”Herregud, det här är riktigt bra.”

Och naturligtvis spelar du det själv igen, och det är ett fantastiskt ögonblick.

Det var en sådan ny sak för mig, och allt började med ”Proud Mary.”

Det är som om du är en antenn och din antenn är perfekt. Men då och då ringer du bara in det – och den här saken strömmade bara ut ur radion till dig. Och det tog bara ett tag att ta emot det, som om det redan finns. Och det väntar bara på att du ska samla alla delar som redan sitter där.

Du vet, det är inte lätt att komma dit. Det är en lång och en slingrande väg. Du måste verkligen, verkligen, verkligen vilja det. Jag kan inte säga det på något annat sätt.

Det måste vara din besatthet. Jag vet att livet tar dig över. Du är en vuxen i världen och du har mycket ansvar och du dras hit och där och överallt. Men vid något tillfälle måste det bli din besatthet igen, och du måste bestämma att du inte låter något komma i vägen för det. Du vill ha det, du önskar det så mycket, det är bara det mest gnagande, fula i din psyk.

Då: du kan inte vara lat. Eftersom det kommer att knacka på din dörr och det kommer att finnas de ögonblicken när du är ute och gör något annat, och sedan börjar något skrapa på ditt tempel, som det var, och säger, ”Jag har den här idén åt dig, John!”

Och du måste gå vart du än går, sitta ner med din gitarr eller vad du än behöver för att hjälpa dig och din bärbara dator, och bli riktigt tyst och tänk bara på det.

Så, det finns två delar. Du måste vilja ha det, till den grad av besatthet. Men då måste du arbeta för det, till en hjärtskärpunkt.

För ibland gör du det arbetet och du kommer inte dit. Men plötsligt lyfts slöjan upp och det kommer ut ur dig. Och du säger, ”Åh, är det så här går?”

Och från och med då kan du börja göra det när du kör, eller när du går uppför en kulle en dag, för din hjärna fortsätter att arbeta på den lilla bit som har visats för dig.

Och tills du har fått det vet du inte vad du gör. Du flundrar bara i det grunda vattnet.