Yggdrasil (Svenska)
Yggdrasil är ett evigt grönt ask i den nordiska mytologin. Den står mitt i världen med grenar som sträcker sig över alla de nio världarna. Varje rike hänger på sin egen gren, men om trädet skulle skaka eller falla, så kommer alla riker att göra det.
Yggdrasil kallas också Mimirs träd (gammelnorrare: Mímameiðr) och Lærad (gammalnorska: Læraðr) . Idén om ett världsträd finns också bland andra germanska stammar. I Sachsen, Tyskland, dyrkade hedningarna ett träd som heter Irminsul. Detta träd förstördes så småningom av Karl den store under Sachsen-krigarna på 800-talet. (Läs mer: Vikingatiden började på grund av hedniskt motstånd)
Namnet Yggdrasil är en kenning, en mytologisk metafor som beskrivs i Eddadikten Hávamál. Yggdrasil är en kombination av två ord. Yggr, som är ett av Odins namn och betyder ”den skrämmande, den som slår alla”. Drasill betyder i grunden ”häst”, men på ett majestätiskt och ceremoniellt sätt. Därför betyder namnet Yggdrasil Odins häst.
Namnet bör förstås i samband med Odins koppling till världsträdet. Odin som alltid strävar efter mer kunskap offrade sig en gång på trädet för att få mer kunskap.
Jag vet att jag hängde på ett blåsigt träd
nio långa nätter,
sårad med ett spjut, tillägnad Odin,
mig själv till mig själv,
på det träd som ingen människa vet om varifrån dess rötter går.
– Hávamálstrof 138
När Odin hängde på trädet, och han åkte därför på trädet som en häst. Denna mytologiska metafor kan ses som norrsk humor.
Ingen gav mig bröd eller ett horn,
jag såg ner,
jag tog upp runorna, skrek jag tog,
jag föll sedan därifrån.
– Hávamálstrof 139
Det var i de sista ögonblicken innan Odin föll från Yggdrasil, att han lärde sig runornas hemligheter. Vi ser gång på gång att kunskap inte erhålls utan någon form av personligt offer i den nordiska mytologin.
Yggdrasil har tre rötter
Yggdrasil bärs av tre enorma rötter, med en brunn placerad bredvid var och en av dem. Den första roten ligger djupt under den tjocka isen i Niflheim. Det ligger faktiskt så djupt under marken att det tar Odins häst Sleipnir nio dagar i full fart genom de mörka dalarna att komma fram till roten.
Det ligger djupt under Niflheim, där riket Helheim ligger. Det är här den första roten med källan Hvergelmir ligger, det är inte mycket som är känt om den här brunnen och det kan ha några oupptäckta fördelar som bara skuggorna i detta rike vet. Hvergelmir kallas ibland giftbrunnen, men denna källa är också källan till liv. Det var från denna brunn som vätskan kom som skapade den första levande varelsen i den norska mytologin.
Denna rot i Helheims djup kämpar varje dag för att behålla sin styrka för den stora draken Níðhöggr (Betydelse: Hateful Striker) tuggar ständigt på den. Níðhöggr slutar bara tugga när han hör Hellhound Garmr yla i fjärran.
För närvarande sprider Níðhöggr sina vingar och flyger till ingången till Hel, där nya döda själar har anlänt. Han kommer att flyga ner och landa på marken bredvid dem och suga ut blodet från alla lik så att de blir helt bleka.
Enligt lekmannen i Grimnir (Grímnismál) är Níðhöggr inte ensam vid roten. Otaliga ormar biter på trädets skott.
Fler ormar
ligger under askan Yggdrasil
än någon gammal dåre föreställer sig.
Going and Moin,
de är Grafvitnis söner,
Grabak och Grafvollud och Ofnir och Svafnir kommer alltid, tror jag att äta bort trädets skott.
– Grímnismál 34
När Níðhöggr sitter och tuggar på Yggdrasils rot avbryts han ofta av Ratatoskr (Betydelse : Drill Tooth) som fyller öronen med förolämpningar. Ratatoskr är en irriterande ekorre som inte har något bättre att göra än att springa upp och ner i trädet mellan draken och örnen på toppen.
Varje gång örnen gör en förolämpning mot Níðhöggr, kommer ekorren att springa ner trädet och berätta för draken vad som har sagts om honom. Níðhöggr är lika oförskämd i sina egna kommentarer om örnen, och när han hör de nya förolämpningarna svarar han tillbaka på ekorren med sina egna förolämpningar om örnen. Ratatoskr: s engagemang som bärare av dessa meddelanden håller hatet mellan Níðhöggr och örnen vid liv, och han är den enda anledningen till att de förblir konstanta fiender.
Inte mycket är känt om örnen, men det har beskrivits i Prosa Edda att ha kunskap om många saker. Örnen måste vara mycket större än en vanlig örn, för mellan hans ögon sitter en hök som heter Vedrfolnir (gammelnorr: Veðrfölnir).
Hök är möjligen associerad med kunskapen om örnen, den kan, bara som Odins två korpar Huginn och Muninn, flyger ut för att samla kunskap. Det är dock bara enligt Snorri Sturluson att det finns både en hök och en örn högst upp på världsträdet, så denna del är osäker.
Andra varelser bor också bland grenarna till Yggdrasil. På taket av Valhalla (gammalnorsk: Valhöll) står två djur, geten Heidrun (gammalnorsk: Heiðrún) och hjorten Eikthyrnir (gammelnorr: Eikþyrnir). Hjortarna tillbringar dagen med att äta de nya sticklingar från trädet, och geten äter bladen.
Från getens juver flyter oändliga strömmar av mjöd i ett stort badkar i Valhalla. Varje kväll efter att krigarna i Valhalla har tränat för Ragnarök, kommer de att sätta sig ner i den här salen för att koppla av, äta köttet från den jätte grisen som heter Sæhrímnir och dricka mjöden från geten.
Bland de gröna grenarna bor fyra andra hjortar, de heter Dáinn, Dvalinn, Duneyrr och Duraþrór. De är upptagna hela dagen med att sluka bladen från trädet.
Den andra roten finns i Jotunheim, vid denna rot är den välkända Mimirs brunnen (gammalnorr: Mímisbrunnr). Detta är visdomens källa och tillhör Mimir. Varje dag dricker Mimir från denna brunn genom att använda sitt drickhorn som heter Gjallarhorn. Detta horn har samma namn som hornet som används av Heimdallr, det är därför möjligt att de har ett vardera.
Mimir behåller inte brunnen för sig själv, han tillåter andra att dricka av den, men till ett högt pris. Odin drack en gång ur visdomsbrunnen, men han var tvungen att offra sitt högra öga som betalning.
Mimirs brunn är förmodligen det enda stora i Jotunheim, resten av det är bara en dyster plats, inte mycket växer här förutom träd och gräs. Men de många floderna är fyllda med sötvatten som sipprar ner för att närma rötterna till de många träden.
Den tredje roten ligger i Asgard alldeles intill källan Urðr (urnorr: Urðarbrunnr). Bredvid denna brunn finns en hall, där tre kvinnliga varelser som heter Norns bor, uppfattas som personifiering av tiden. Deras namn är Urðr, Skuld och Verðandi.
Varje morgon hämtar dessa norrar vatten från källan och samlar den fuktiga jorden eller lera runt den och häller den över trädet Yggdrasil. Detta görs för att hålla världsträdet grönt och friskt. Om de misslyckas med denna uppgift kommer trädet att börja ruttna.
Vattnet från Urðarbrunnr är magiskt och det är så heligt att allt det rör vid, förutom Yggdrasil, blir lika vitt som membranet (kallas skjall ”hud”) inuti ett äggskal. Det är från den här brunnen svanernas original från den norska mytologin. Den vita färgen är en symbol för renhet, stolthet, skönhet, storhet, ljus och död.
Det är också på den platsen att gudarna och gudinnorna har sina dagliga möten och där de avgör dom. Denna plats kallas en ”tinget”, och baserat på hur det nordiska samhället fungerade under vikingatiden, skulle detta kunna jämföras med ett parlament . Till exempel i Danmark kallas parlamentet ”folketinget”, folkets parlament.
På Ragnarök kommer de två sista människorna, en manlig ”Liv” och en kvinnlig ”Livtraser” att hitta skydd i Yggdrasil Här kommer de att stanna tills det är säkert att återvända till den nya världen. De kommer att bli förfäder till alla framtida människor.
Enligt Adam av Bremen, en tysk medeltida historiker. Det fanns ett stort träd i Uppsala, Sverige, det hade grenar som alltid sträcktes runt det. Det här trädet var alltid grönt, även på vintern. Det är okänt vilken typ av träd han skrev om, men det är möjligt att det var ett tall. Enligt Adam , hedningarna som bodde här offrade till gudarna vid en närliggande sjö.
Källor:
Jesse Byock (2005) Snorri Sturluson, The Prose Edda. 1: a upplagan. London, England: Penguin Books Ltd. ISBN-13 978-0-140-44755-2
Anthony Faulkes (1995) Snorri Sturluson, Edda. 3: e upplagan. London, England: Everyman JM Dent. ISBN-13 978-0-4608-76 16-2