PMC (Svenska)

Pensionering och reflektion

Jag gick i pension 1994 av ohälsoskäl. Då passade jag på min mamma som egentligen inte var så bra. Det beskattade mig ganska mycket eftersom jag sov på fläkten på natten om jag hörde henne var tvungen att avbryta sömnen. Jag hade också syre på den tiden, 16 timmar om dagen, vilket innebar att av 3 i på eftermiddagen sattes jag i syret resten av dagen. Det begränsade uppenbarligen vad jag gjorde, och jag kunde inte fortsätta att gå till jobbet. Jag saknade inte arbetet; jag saknade nog företaget, men jag kände mig så mycket bättre när jag slutade arbeta eftersom dagen då tog sin egen rutin.

Min mor gick sedan in i ett hem och jag använde att gå och träffa henne varje dag. Jag bryr mig inte om mitt eget företag; Jag har hobbyer och saker som jag gör så det oroar mig inte riktigt. Och lyckligtvis med min Nippy andningsmaskin är jag oberoende. När jag hade järnlungen brukade jag tro att jag så småningom skulle vara någonstans där jag skulle behöva vara såg om.

Jag undrade vad som skulle hända om jag behövde gå på sjukhus: London är långt ifrån Reading om du befinner dig i en allvarlig situation. Men jag har varit i Royal Berks två gånger nyligen, och Castle Ward var mycket välkomnande och mycket omtänksam. Jag tror inte att människor inser att om du har ett medicinskt tillstånd är det en fördel att föra en dagbok om vad som händer och när, för du får frågor så många gånger att allt blir suddigt.

När jag väl gått ner med andningen tar det lång tid för det att byggas upp igen och det var ingen brådska att skicka mig hem från Castle Ward. Så jag är inte så störd nu. Jag kan inte skylla läkare. Jag vet att folk får dåliga erbjudanden men jag har aldrig i mitt liv haft några dåliga erbjudanden. Jag har aldrig bett om någonting; oavsett vilken medicinsk utrustning jag har fått har jag bara fått eftersom jag behöver den. I vissa fall är jag lite cynisk; folk förväntar sig ibland för mycket.

Det som är normalt är att göra vad du kan. Du har bara ett liv. OK, när jag går ner är jag sjuk. Det är svårt och det är svårt och ibland tycker du att det är värt att fortsätta. Men jag måste säga att poliomänniskor har fått så envishet, kanske envis är inte det rätta ordet men de har det. Du måste fortsätta med det du vet. Men jag blir trött snabbt och du måste sluta. Det är därför jag måste balansera vad jag gör. Jag kan bara stanna, sitta i en stol och titta på TV i en halvtimme eller läsa en bok och sedan börja igen, du behöver bara ladda. Mina vänner vet det. Om jag planerar att gå ut någonstans och inte kan hantera det går jag inte.

Jag tänker inte på det faktum att Jag hade s olio, för att vara ärlig. Det är bara när jag går genom en dörr eller badar och jag tänker ”Åh dumt, du borde veta att det är den storlek du är. Det finns några värre saker om nu.

Jag menar vid St Thomas ”Lane Fox Unit på min polikliniska dagar känner jag alltid att jag är den lyckliga eftersom det finns människor i rullstolar och paraplegiska personer och sådant. I de tidiga dagarna träffade du människor du känt på avdelningen. Men jag kände mig alltid lite osäker på att gå upp och gå över rummet för att hämta en tidning, för alla andra var i sängen eller i rullstolar och det brukade ta mig en liten stund att komma över det. Men nu används sjukhuset för många andra problem och därför kan du inte säga att de du träffar är polio. De kan ha andra funktionshinder. Jag anser att jag har haft tur. OK, det är inte alltid lätt att få kläder, och skor är lite av ett problem, men jag behöver inte oroa mig för tjocktång och sådant. Det enda är att jag är kort. Jag skulle inte ha något emot att vara lite längre.

Royal Berkshire Hospital är nu så stort och ganska skrämmande. Men museet ligger i ett bekvämt hörn och mycket tillgängligt. Det är fascinerande att se alla medicinska utrustning, även om det verkar lite konstigt att se något du sov i. Jag är ganska säker på att jag har sovit i den maskinen. Tidigt hade jag en gång i Royal Berks en vecka och sov i järnlungen medan mina föräldrar var på semester. Det var väldigt bra på sjukhuset och Dr Price var en väldigt snäll man. Det är inte precis det bästa stället att semestra på intensivvården, men det innebar att mina föräldrar kunde gå bort. Jag brukade åka hem en liten stund på dagen och komma tillbaka till järnlungen på natten.

Sjukhus oroar mig verkligen inte för jag har haft en hel del att göra med dem. Jag bara tycker att det är väldigt intressant. Om du är på intensivvården, men egentligen okej, ser du hur upptagen sjuksköterskan är och deras ansvar. Som 6-åring var jag på Maidenhead-sjukhuset i isolering med skarlagensfeber och sedan år senare kom Royal Berks och Oxford med polio. Så sjukhus är inte rädda för mig. Jag menar saker som att vara rädd för nålar och saker, jag tycker det är riktigt dumt. Jag säger om någon sticker in en nål i dig så gör de det till din fördel, varför oroa dig för det?Du måste bara fortsätta med det.