Det ökända radiokriget ”Världskriget” var en magnifik fluke

På Halloween morgon 1938 vaknade Orson Welles av hitta sig själv den mest omtalade mannen i Amerika. Kvällen innan hade Welles och hans Mercury Theatre on the Air framfört en radioanpassning av H.G. Wells The War of the Worlds, där de 40 år gamla romanen omvandlades till falska nyhetsbulletiner som beskriver en marsinvasion av New Jersey. Vissa lyssnare misstog dessa bulletiner för att vara den riktiga saken, och deras oroliga telefonsamtal till polis, tidningskontor och radiostationer övertygade många journalister om att showen hade orsakat rikstäckande hysteri. Nästa morgon stod den 23-årige Welles ansikte och namn på tidningens första sidor från kust till kust, tillsammans med rubriker om den masspanik som hans CBS-sändning påstås ha inspirerat.

Welles hade knappt tid att titta på tidningarna och lämnade honom bara en fruktansvärt vag känsla för vad han hade gjort mot landet. Han hade hört rapporter om masspådrag, självmord och ilska lyssnare som hotade att skjuta honom för syn. ”Om jag hade planerat att förstöra min karriär”, sa han till flera personer vid den tiden, ”kunde jag inte ha gjort det bättre.” Med sitt levebröd (och möjligen till och med sin frihet) på linjen gick Welles inför dussintals reportrar, fotografer och nyhetskameramän vid en hastigt ordnad presskonferens i CBS-byggnaden. Varje journalist frågade honom en variation av samma grundläggande fråga: Hade han tänkt, eller hade han alls förväntat sig att War of the Worlds skulle kasta publiken i panik?

Den frågan skulle följa Welles för resten. av hans liv, och hans svar förändrades när åren gick – från protester om oskuld till lekfulla tips om att han visste exakt vad han gjorde hela tiden.

Sanningen kan bara hittas bland förlorade manusutkast och minnen från Welles medarbetare, som fånga den kaotiska sagan bakom kulisserna i sändningen: ingen som är involverad i War of the Worlds förväntade sig att lura några lyssnare, eftersom de alla tyckte att historien var för dum och osannolik för att någonsin kunna tas på allvar. Merkurius desperata försök att göra visa verkar halvvägs trovärdigt lyckades, nästan av misstag, långt utöver ens vildaste förväntningar.

* * *

I slutet av oktober 1938, Welles Mercury Theatre on the Air hade varit på CBS i 17 veckor. Ett lågbudgetprogram utan sponsor, serien hade byggt en liten men lojal följd med nya anpassningar av litterära klassiker. Men för Halloween-veckan ville Welles ha något mycket skiljer sig från Mercurys tidigare erbjudanden.

I en domstolsavsättning från 1960 , som en del av en stämningsansökan mot CBS för att erkännas som sändningens rättmätiga medförfattare, gav Welles en förklaring till sin inspiration för War of the Worlds: ”Jag hade tänkt tanken på att göra en radiosändning på ett sådant sätt att en kris verkar faktiskt hända ”, sade han,” och skulle sändas i en så dramatiserad form att det verkar vara en verklig händelse som äger rum vid den tiden, snarare än bara en radiospelning. ” Utan att veta vilken bok han ville anpassa förde Welles idén till John Houseman, hans producent, och Paul Stewart, en veteranradioskådespelare som medregisserade Mercury-sändningarna. De tre männen diskuterade olika verk av science fiction innan de bestämde sig för HG Wells 1898-romanen, The War of the Worlds – även om Houseman tvivlade på att Welles någonsin hade läst den.

Originalet The War of the Worlds berättar om en marsinvasion i Storbritannien runt 1900-talets början. Invaderarna besegrar lätt den brittiska armén tack vare deras avancerade vapen, en ”värmestråle” och giftig ”svart rök”, bara för att bli avverkade av jordiska sjukdomar som de inte har någon immunitet mot. Romanen är en kraftfull satir av brittisk imperialism – den mest kraftfulla kolonisatorn i världen plötsligt befinner sig koloniserad – och den första generationen av läsare skulle inte ha funnit sin premiss osannolik. 1877 hade den italienska astronomen Giovanni Schiaparelli observerat en serie mörka linjer på Mar tian yta som han kallade canali, italienska för ”kanaler.” På engelska översattes canali till ”kanaler”, ett ord som antyder att detta inte var naturliga formationer – att någon hade byggt dem.Den rika, självlärda astronomen Percival Lowell populariserade denna missuppfattning i en serie böcker som beskriver en mycket intelligent, kanalbyggande marscivilisation. H. G. Wells hämtade sig liberalt från dessa idéer när han utformade sin berättelse om främmande invasion – den första i sitt slag – och hans arbete inspirerade en hel genre av science fiction. År 1938 hade världskriget ”blivit bekant för barn genom serier och många efterföljande romaner och äventyrshistorier”, som Orson Welles berättade för pressen dagen efter sin sändning.

Efter Welles valde boken för anpassning, Houseman förde den vidare till Howard Koch, en författare som nyligen anställdes för att manusera Mercury-sändningarna, med instruktioner om att konvertera den till nyhetsbulletiner. Koch kan ha varit den första medlemmen i Mercury som läste The War av världarna, och han gillade det omedelbart och tyckte att det var väldigt tråkigt och daterat. Science fiction på 1930-talet var till stor del barnens ansvarsområde, med främmande inkräktare begränsade till massatidningar och söndagsfunnies. Tanken att intelligenta marsmän skulle kunna faktiskt existerar hade till stor del diskrediterats. Även med den falska nyhetskänslan kämpade Koch för att förvandla romanen till ett trovärdigt radiodrama på mindre än en vecka.

O n Tisdagen den 25 oktober, efter tre dagars arbete, ringde Koch Houseman för att säga att War of the Worlds var hopplöst. Alltid diplomaten ringde Houseman med löftet att se om Welles kanske gick med på att anpassa en annan historia. Men när han ringde Mercury Theatre kunde han inte få sin partner i telefon. Welles hade övat sin nästa scenproduktion – en återupplivning av Georg Buchners Dantons död – i 36 raka timmar och försökte desperat spruta liv i en pjäs som verkade avsedd att floppa. Med framtiden för hans teaterföretag i kris hade Welles dyrbar liten tid att spendera på sin radioserie.

Med inga andra alternativ ringde Houseman Koch tillbaka och ljög. Welles, sade han, var fast besluten att göra Mars-romanen den här veckan. Han uppmuntrade Koch att komma tillbaka till jobbet och erbjöd förslag på hur man kunde förbättra manuset. Koch arbetade hela natten och dagen därpå och fyllde otaliga gula sidor med juridisk pad med sin eleganta om ofta oläsliga handskrift. Vid solnedgången på onsdag hade han avslutat ett fullständigt utkast som Paul Stewart och en handfull Mercury-skådespelare övade nästa dag. Welles var inte med, men repetitionen spelades in på acetatskivor för honom att lyssna på senare den kvällen. Alla som hörde det var senare överens om att denna avskalade produktion – utan musik och bara de mest grundläggande ljudeffekterna – var en obestämd katastrof.

Denna repetition har uppenbarligen inte överlevt, men en kopia av Kochs första utkast till manus – troligen samma utkast som användes i repetitionen – bevaras bland hans tidningar vid Wisconsin Historical Society i Madison. Det visar att Koch redan hade utarbetat mycket av sändningens falska nyhetsstil, men flera viktiga element som gjorde den sista showen så skrämmande övertygande saknades i detta skede. Liksom den ursprungliga romanen är detta utkast uppdelat i två handlingar av ungefär lika längd, med den första som ägnas åt falska nyhetsbulletiner om marsinvasionen. Den andra akten använder en serie långa monologer och konventionella dramatiska scener för att berätta om en ensam överlevandes vandringar, spelade av Welles.

De flesta av de tidigare Mercury-sändningarna liknade den andra akten av War of the Worlds; serien fick ursprungligen titeln First Person Singular eftersom den förlitade sig så starkt på förstapersons berättelse. Men till skillnad från de charmiga berättarna från tidigare Mercury-anpassningar som Treasure Island och Sherlock Holmes, var huvudpersonen i The World of the Worlds en passiv karaktär med en journalistisk, opersonlig prostil – båda egenskaper som ger mycket tråkiga monologer. Welles trodde, och Houseman och Stewart var överens om att det enda sättet att rädda deras show var att fokusera på att förbättra de falska nyhetsbulletinerna i sin första akt. Utöver den allmänna anmärkningen erbjöd Welles få eller några specifika förslag, och han lämnade snart för att återvända till Dantons död.

I Welles frånvaro slet Houseman och Stewart in i manuset och förde sina anteckningar till Koch för häftiga. , omskrivningar i sista minuten. Den första akten blev längre och den andra akten blev kortare och lämnade manuset något skakigt. Till skillnad från i de flesta radiodramar skulle stationen bryta i War of the Worlds komma ungefär två tredjedelar av vägen igenom, och inte vid halvvägs. Uppenbarligen insåg ingen i Mercury att lyssnare som ställde in sent och missade öppningsmeddelandena skulle behöva vänta nästan 40 minuter på en ansvarsfriskrivning som förklarade att showen var fiktion. Radiopubliker hade kommit att förvänta sig att fiktiva program skulle avbrytas på halvtimme för stationsidentifiering. Breaking news å andra sidan misslyckades med att följa dessa regler.Människor som trodde att sändningen var verklig skulle bli ännu mer övertygad när stationens paus misslyckades med att komma 20:30

Dessa revisioner tog också bort flera ledtrådar som kan ha hjälpt sena lyssnare att räkna ut att invasionen var falsk. Två ögonblick som avbröt den fiktiva nyhetssändningen med regelbundna dramatiska scener raderades eller reviderades. På Housemans förslag tog Koch också bort några specifika omnämnanden av tidens gång, till exempel en karaktärs hänvisning till ”gårdagens massakern.” Det första utkastet hade tydligt fastställt att invasionen inträffade under flera dagar, men revisionen fick det att se ut som om sändningen fortsatte i realtid. Som många observatörer senare noterade, hade marsmännen erövra en hel planet på mindre än 40 minuter. men Houseman förklarade i Run-Through, den första volymen av sina memoarer, att han ville göra övergångarna från verklig tid till fiktiv tid så smidig som möjligt för att dra lyssnare in i berättelsen. showens trovärdighet. Utan att mena det hade Koch, Houseman och Stewart gjort det mycket mer troligt att vissa lyssnare skulle luras av War of the Worlds.

Andra viktiga förändringar kom från rollerna och besättningen. Skådespelare föreslog sätt att omarbeta dialogen för att göra den mer naturalistisk, begriplig eller övertygande. I sina memoarer påminde sig Houseman om att Frank Readick, skådespelaren som rollen som reporter som bevittnar marsmännens ankomst, skaffade upp en inspelning av Hindenburgs katastrofutsändning och lyssnade på den om och om igen och studerade hur tillkännagivaren Herbert Morrisons röst svällde in larm och otäck skräck. Readick replikerade dessa känslor under showen med anmärkningsvärd noggrannhet och ropade över de fruktansvärda skriken från sina medskådespelare när hans karaktär och andra olyckliga New Jerseyites förbrändes av Mars-strålningen. Ora Nichols, chef för avdelningen för ljudeffekter vid CBS-dotterbolaget i New York, utvecklade kyligt effektiva ljud för krigsmaskinerna från Mars. Enligt Leonard Maltins bok The Great American Broadcast skickade Welles senare Nichols en handskriven anteckning och tackade henne ”för det bästa jobbet som någon någonsin kan göra för någon.”

Även om Mercury arbetade frenetiskt för att få showen att låta så realistiskt som möjligt, ingen förväntade sig att deras ansträngningar skulle lyckas alldeles för bra. CBS: s juridiska avdelning granskade Kochs manus och krävde endast mindre ändringar, som att ändra namnen på institutioner som nämns i showen för att undvika förtal. I hans självbiografi, radio kritikern Ben Gross minns att han närmade sig en av Mercurys skådespelare under den sista veckan i oktober för att fråga vad Welles hade förberett för söndag kväll. . ” Welles berättade senare Saturday Evening Post att han hade ringt studion för att se hur saker och ting utvecklades och fick en liknande dyster recension. ”Mycket tråkigt. Mycket tråkigt, sa en tekniker till honom. ”Det kommer att somna dem.” Welles mötte nu katastrof på två fronter, med både hans teaterföretag och hans radioserier som marscherade mot katastrofen. Slutligen hade War of the Worlds fått sin fulla uppmärksamhet.

* * *

Halvmiddag den 30 oktober 1938, bara några timmar före sändningstid, anlände Welles till CBS: s Studio One för sista minuten-repetitioner med rollerna och besättningen. Nästan omedelbart tappade han sitt humör med materialet. Men enligt Houseman var sådana utbrott typiska under de häftiga timmarna före varje Mercury Theatre-sändning. Welles berättade rutinmässigt sina medarbetare – kallade dem lat, okunnig, inkompetent och många andra förolämpningar – allt medan de klagade på den röran de hade gett honom att städa upp. Han glädde sig åt att få sin roll och besättning att krypa genom att radikalt revidera showen i sista minuten, lägga till nya saker och ta ut andra. Ut ur kaoset kom en mycket starkare show.

En av Welles viktigaste revideringar av War of the Worlds, enligt Housemans åsikt, innebar att den stegrade. Welles saktade drastiskt in de inledande scenerna till det långsamma, lade till dialog och rita ut de musikaliska mellanrummen mellan falska nyhetsbulletiner. Houseman protesterade kraftigt, men Welles åsidosatte honom och trodde att lyssnare bara skulle acceptera den orealistiska hastigheten på invasionen om sändningen började långsamt och sedan gradvis ökade. Vid stationpausen skulle även de flesta lyssnare som visste att showen var fiktion föras av hastigheten på det hela. För de som inte gjorde det verkade de 40 minuterna som timmar.

En annan av Welles förändringar involverade något som skurits från Kochs första utkast: ett anförande från ”krigsministeriet” som beskriver regeringens ansträngningar att bekämpa marserna. Detta tal saknas i det slutgiltiga utkastet till manus, som också bevarades vid Wisconsin Historical Society, troligtvis på grund av invändningar från CBS: s advokater. När Welles lade tillbaka det, överförde han det till en mindre inflammatorisk regeringschef, ”sekreteraren inrikes, ”för att blidka nätverket. Men han gav karaktären en ren sångkampanj genom att casta Kenneth Delmar, en skådespelare som han visste kunde göra ett perfekt perfekt intryck av Franklin D. Roosevelt. År 1938 förbjöd de stora nätverken uttryckligen de flesta radioprogram att utge sig av presidenten för att undvika vilseledande lyssnare. Men Welles föreslog med en blinkning och en nick att Delmar skulle få sin karaktär att låta president, och Delmar följde gärna.

Denna typ av idéer kom först till Welles i sista minuten, med katastrof som väntade i vingarna . Som Richard Wilson observerade i audiodokumentären Theatre of the Imagination, tog radio fram det bästa i Welles eftersom det ”var det enda mediet som införde en disciplin som Orson skulle känna igen, och det var klockan.” Med timmarna och sedan minuterna före sändningstiden fick Welles komma med innovativa sätt att rädda showen, och han levererade alltid. Besättningen och besättningen svarade in natura. Först i dessa sista minuten-repetitioner började alla ta krig of the Worlds mer seriöst, vilket ger det sitt bästa för kanske första gången. Resultatet visar den speciella kraften i samarbete. Genom att slå samman sina unika talanger producerade Welles och hans team en show som uppriktigt skrämde många av dess lyssnare – även de som glömde aldrig att det hela bara var en pjäs.

* * *

På presskonferensen morgonen efter showen förnekade Welles upprepade gånger att han någonsin hade tänkt att lura sin publik. … Men knappast någon, då eller sedan, har någonsin tagit honom på sitt ord. Hans prestation, fångad av nyhetskameror, verkar för ångerfull och bedrövad, hans ord valdes alltför noggrant. I stället för att avsluta sin karriär katapulterade War of the Worlds Welles till Hollywood, där han snart skulle göra Citizen Kane. Med tanke på den enorma nytta som Welles skördade av sändningen, har många haft svårt att tro att han hade någon ånger om sin plötsliga kändis.

Under senare år började Welles hävda att han verkligen gömde sin glädje över att Halloween morgon. Mercury, sade han i flera intervjuer, hade alltid hoppats att lura några av sina lyssnare för att lära dem en lektion om att inte tro vad de hörde via radion. Men ingen av Welles medarbetare – inklusive John Houseman och Howard Koch – godkände någonsin ett sådant påstående. I själva verket förnekade de det om och om igen, långt efter att juridiska represalier var ett allvarligt bekymmer. Kvicksilver försökte helt medvetet injicera realism i världskriget, men deras ansträngningar gav ett helt annat resultat än det de avsåg. Elementen i showen som en bråkdel av publiken tyckte vara så övertygande kröp nästan in av misstag, eftersom Merkurius desperat försökte undvika att skratta ur luften.

War of the Worlds bildade en slags degel för Orson. Welles, varifrån wunderkind i New York-scenen exploderade på den nationella scenen som ett multimedia-geni och trickster extraordinaire. Han kanske inte har berättat hela sanningen den Halloween-morgonen, men hans chock och förvirring var äkta nog. Först senare insåg han och uppskattade hur hans liv hade förändrats.När vi markerar hundraårsminnet av Welles födelse 1915, bör vi också komma ihåg hans andra födelse 1938 – sändningen som på grund av hans bästa ansträngningar men trots hans bästa avsikter för evigt förevigade honom som ”Mannen från Mars.”