Bookshelf (Svenska)

Det ultimata målet för afferent auditiv information är auditiv cortex. Även om hörselbarken har ett antal underavdelningar kan en bred skillnad göras mellan ett primärt område och perifera eller bälteområden. Den primära hörselbarken (A1) är belägen på den överlägsna temporala gyrusen i den temporala loben och får punkt-till-punkt-input från den ventrala uppdelningen av det mediala genikulatkomplexet; sålunda innehåller den en exakt tonotopisk karta. Bälteområdena i hörselbarken får mer diffus inmatning från bälteområdena i det mediala genikulatkomplexet och är därför mindre exakta i sin tonotopiska organisation.

Den primära hörselbarken (A1) har en topografisk karta över cochlea (Figur 13.14), precis som den primära visuella cortexen (V1) och den primära somatiska sensoriska cortexen (S1) har topografiska kartor över deras respektive sensoriska epitel. Till skillnad från de visuella och somatiska sensoriska systemen har snäckan emellertid redan sönderdelat den akustiska stimulansen så att den anordnas tonotopiskt längs det basilära membranet. Således sägs A1 innefatta en tonotopisk karta, liksom de flesta av de uppåtgående hörselstrukturerna mellan cochlea och cortex. Ortogonal mot tonotopikartens frekvensaxel är ett randigt arrangemang av binaurala egenskaper. Neuronerna i ena randen exciteras av båda öronen (och kallas därför EE-celler), medan nervcellerna i nästa rand exciteras av ett öra och hämmas av det andra örat (EI-celler). EE- och EI-ränderna växlar om varandra, ett arrangemang som påminner om ögondominanskolonnerna i V1 (se kapitel 12). De typer av sensorisk bearbetning som förekommer i andra avdelningar av hörselbarken är inte väl förstådda, men de är sannolikt viktiga för högre ordning av naturliga ljud, inklusive de som används för kommunikation. Det verkar som om vissa områden är specialiserade för behandling av kombinationer av frekvenser, medan andra är specialiserade för bearbetning av moduleringar av amplitud eller frekvens.

Figur 13.14

Den mänskliga hörselbarken. (A) Diagram som visar hjärnan i vänster sidovy, inklusive djupet i lateral sulcus, där en del av hörselbarken som upptar den överlägsna temporala gyrusen normalt ligger gömd. Den primära hörselbarken (A1) är (mer …)

Ljud som är särskilt viktiga för intraspecifik kommunikation har ofta en högt ordnad tidsstruktur. Hos människor är det bästa exemplet på sådana tidsvarierande signaler tal, där olika fonetiska sekvenser uppfattas som distinkta stavelser och ord. Beteendestudier på katter och apor visar att hörselbarken är särskilt viktig för bearbetning av temporala ljudsekvenser. Om hörselbarken avlägsnas hos dessa djur förlorar de förmågan att skilja mellan två komplexa ljud som har samma frekvenskomponenter men som skiljer sig åt i temporal sekvens. Således, utan hörselbarken, kan apor inte diskriminera ett specifikt kommunikationsljud från ett annat. Studier av mänskliga patienter med bilateral skada på hörselbarken avslöjar också allvarliga problem vid bearbetning av ljudets temporala ordning. Det verkar därför troligt att specifika regioner i den mänskliga hörselbarken är specialiserade för bearbetning av elementära talljud, liksom andra temporärt komplexa akustiska signaler, såsom musik. Faktum är att Wernickes område, som är avgörande för förståelsen av mänskligt språk, ligger inom det sekundära hörselområdet (Figur 13.15; se även kapitel 27).

Figur 13.15

De mänskliga hörselnära kortikala områden relaterade till bearbetning av talljud. (A) Hjärnschema i vänster sidovy som visar platser i den intakta halvklotet. (B) Ett snett snitt (plan med streckad linje i A) visar kortikala områden på överlägsen (mer …)