Akvedukt (Svenska)

I antiken var akvedukter ett sätt att transportera vatten från en plats till en annan och uppnå en regelbunden och kontrollerad vattenförsörjning till en plats som annars inte skulle ha fått tillräckligt med vatten för att tillgodose grundläggande behov som som bevattning av livsmedelsgrödor och drickande fontäner. De kan ha formen av underjordiska tunnlar, nätverk av ytkanaler och kanaler, täckta lerrör eller monumentala broar.

Ända sedan mänskligheten har bott i samhällen och odlat marken har vattenförvaltning varit en nyckelfaktor för samhällets välbefinnande och välstånd. Bosättningar inte omedelbart nära en sötvattenkälla grävde axlar i underjordiska vattentabeller för att skapa brunnar och cisterner skapades också för att samla regnvatten så att det kunde användas vid ett senare tillfälle. Akvedukter tillät dock samhällen att leva längre från en vattenkälla och använda mark som annars skulle ha varit oanvändbar för jordbruket.

Ta bort annonser

Annons

Tidigaste akvedukter

De första sofistikerade långväga kanalsystemen konstruerades i det assyriska riket på 800-talet f.Kr.. längder av inverterade lerkakel och ibland rör som kanaliserade vatten över en kort sträcka och följde landets konturer. De tidigaste exemplen på dessa härstammar från den minoiska civilisationen på Kreta i början av 2000-talet f.Kr. och från samtida Mesopotamien. Akvedukter var också ett viktigt inslag i de mykeniska bosättningarna på 1300-talet f.Kr. och säkerställde autonomi mot belägring av Akropolis i Mykene och befästningarna vid Tiryns.

Akvedukter i Mesopotamien

Den första sofistikerade långväga kanalsystem konstruerades i det assyriska riket under 800-talet f.Kr. och införlivade tunnlar flera kilometer långa. Dessa tekniska bedrifter gjorde det möjligt för akvedukterna att byggas i en mer direkt linje mellan källa och utlopp. Babylonierna på 800-talet fvt byggde också omfattande och sofistikerade kanalsystem. Under 700-talet f.Kr. korsade en bred kanal en 280 m lång bro för att föra vatten till Nineve, och vatten fördes genom en 537 meter lång tunnel för att försörja Jerusalem.

Ta bort annonser

Annons

Fountain Entrance, Mycenae
av Mark Cartwright (CC BY-NC-SA)

En annan viktig innovation inom vattenhantering var qanats. Dessa härstammar troligen från Persien (eller kanske Arabien) och var stora underjordiska gallerier som samlade grundvatten. Tunnlar på en lägre nivå än reservoaren och ofta flera kilometer långa kanaliserades sedan från vattnet via tyngdkraften. Qanats var närvarande i hela den antika världen från Egypten till Kina.

Kärlekshistoria?

Registrera dig för vårt veckovisa nyhetsbrev!

Grekiskt vattenförvaltning

De första grekiska storskaliga vattenförvaltningsprojekten inträffade under 700-talet f.Kr. och skulle vanligtvis tillhandahålla kommunala dricksfontäner. Både Samos och Aten levererades av långväga akvedukter från 600-talet f.Kr. den förra var 2,5 km lång och inkluderade den berömda 1 km tunneln designad av Eupalinus från Megara. Pisistratus konstruerade en akvedukt av 15 till 25 cm breda keramiska rör i Ilissus-dalen, 8 km lång.

På 400-talet f.Kr. hade Priene i Lilla Asien en liknande rörledning som följde en konstgjord dike täckt av sten plattor. Syracuse från 3-talet f.Kr. gynnades av inte mindre än tre akvedukter och hellenistisk Pergamon, ca. 200 f.Kr., hade några av de mest sofistikerade vattenförvaltningsstrukturer som var kända vid den tiden.

Romerska akvedukter

Det är, emellertid romarna som med rätta har vunnit kändis som akveduktbyggare par excellence. Enorma ambitiösa romerska ingenjörsprojekt lyckades framgångsrikt alla typer av svår och farlig terräng och gjorde deras magnifika välvda akvedukter till en vanlig syn i hela det romerska riket och försörjade städer med vatten för att möta inte bara grundläggande behov utan också de stora offentliga romerska baden, dekorativa fontäner nymphaea) och privata villor. Medan de flesta akvedukter fortsatte att springa längs ytan och följa markkonturer där det var möjligt, möjliggjorde uppfinningen av bågen konstruktion av stora konstruktioner med nya material som betong och vattentät cement, vilket kunde ignorera ogynnsamma markfunktioner och dra vatten längs rakast möjliga rutt längs en vanlig lutning. På samma sätt möjliggjorde en ökad teknisk expertis stora och djupa tunnelprojekt.

Ta bort annonser

Annons

En annan innovation som gjorde det möjligt för akvedukter att korsa dalar var den storskaliga inverterade sifonen.Dessa var gjorda av lera eller flera blyrör förstärkta med stenblock och med tyngdkraften och trycket när vattnet rann ner i dalen kunde fartet få fart upp vattnet motsatt sida. Välvda broar som löper över dalbotten kan minska höjden vattnet måste falla och ännu viktigare, gå upp i stigningen. Stoppkranar för att hantera tryck och reglera vattenflödet, lagringsreservoarer, sedimenteringstankar för att extrahera sediment och nätfilter vid utlopp var andra funktioner i romerska akvedukter. Ibland ”fräschades” också vatten genom att lufta det genom ett system med små kaskader. Intressant nog beskyddades också romerska akvedukter genom lag och ingen jordbruksverksamhet tillåts nära dem i händelse av skada genom plöjning och rottillväxt. Å andra sidan drabbades jordbruket av akvedukter, eftersom det i många fall skapades avrinningskanaler för att ge vatten för markbevattning.

Los Milagros Aqueduct, Mérida
av Carole Raddato (CC BY-SA)

De första vattenledningarna som tjänade Rom var den 16 km långa Aqua Appia (312 fvt), Anio Vetus (272-269 fvt) och den 91 km långa Aqua Marcia (144 -140 fvt). Nätverket ökade stadigt och skapade till och med förbindelser mellan akvedukter: Aqua Tepula (126-125 fvt), Julia (33 fvt), Jungfrun (22-19 fvt), Alsietina (2 fvt), Aqua Claudia och Anio Novus 52 CE), Aqua Traiana (109 CE) och Aqua Alexandrina (226 CE). Gradvis byggdes andra akvedukter över hela Italien, till exempel i Alatri (130-120 f.Kr.) och Pompeji (ca 80 f.Kr.). Julius Caesar byggde en akvedukt i Antiochia, den första utanför Italien. Augustus (r. 27 f.Kr. – 14 e.Kr.) övervakade byggandet av akvedukter i Carthage, Efesos och akvedukten på 96 km som betjänade Neapel. I själva verket såg det första århundradet CE en explosion av akveduktkonstruktion, kanske kopplad till spridningen av romersk kultur och deras kärlek till bad och fontäner, men också för att tillgodose vattenbehovet i allt större befolkningskoncentrationer.

Från 1: a till 2: e århundradet CE sträckte sig gränserna för arkitektonisk genomförbarhet och några av de största romerska akvedukterna konstruerades. Dessa hade två eller tre arkader med valv och nådde fantastiska höjder. Akvedukten i Segovia var 28 m hög och Pont du Gard i södra Frankrike var 49 m hög, som båda fortfarande överlever idag som spektakulära monument för romerska ingenjörers skicklighet och djärvhet.

Stöd vår ideella organisation

Med din hjälp skapar vi gratis innehåll som hjälper miljontals människor att lära sig historia över hela världen.

Bli medlem

Ta bort annonser

Annons

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *