Adenosintrifosfat (Svenska)
Adenosintrifosfat (ATP), energibärande molekyl som finns i cellerna i alla levande saker. ATP fångar kemisk energi som erhållits från nedbrytningen av livsmedelsmolekyler och släpper ut den för att driva andra cellulära processer.
Celler kräver kemisk energi för tre allmänna typer av uppgifter: att driva metaboliska reaktioner som inte skulle inträffa automatiskt ; att transportera nödvändiga ämnen över membran; och att utföra mekaniskt arbete, som att flytta muskler. ATP är inte en lagringsmolekyl för kemisk energi; det är jobbet för kolhydrater, såsom glykogen och fetter. När energi behövs av cellen omvandlas den från lagringsmolekyler till ATP. ATP fungerar sedan som en skyttel och levererar energi till platser i cellen där energikrävande aktiviteter äger rum.
ATP är en nukleotid som består av tre huvudstrukturer: den kvävebas, adenin; sockret, ribosen; och en kedja av tre fosfatgrupper bundna till ribos. ATPs fosfatsvans är den faktiska kraftkälla som cellen tappar. Tillgänglig energi finns i bindningarna mellan fosfaterna och frigörs när de bryts, vilket sker genom tillsats av en vattenmolekyl (en process som kallas hydrolys). Vanligtvis avlägsnas endast det yttre fosfatet från ATP för att ge energi; när detta inträffar omvandlas ATP till adenosindifosfat (ADP), formen av nukleotiden som bara har två fosfater.
ATP kan driva cellulära processer genom att överföra en fosfatgrupp till en annan molekyl (en process som kallas fosforylering ). Denna överföring utförs av specialenzymer som kopplar frisättningen av energi från ATP till cellulära aktiviteter som kräver energi.
Även om celler kontinuerligt bryter ner ATP för att erhålla energi, syntetiseras ATP också kontinuerligt från ADP och fosfat genom processerna för cellulär andning. Det mesta av ATP i celler produceras av enzymet ATP-syntas, som omvandlar ADP och fosfat till ATP. ATP-syntas är beläget i membranet i cellulära strukturer som kallas mitokondrier; i växtceller finns enzymet också i kloroplaster. ATP: s centrala roll i energimetabolism upptäcktes av Fritz Albert Lipmann och Herman Kalckar 1941.